Befinner sig den svenska yttrandefriheten på ett sluttande plan?

/i , /av

2017-04-28
Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är välkommen till Almedalen i sommar med hänvisning till yttrandefriheten. Kommentarer kring detta beslut från arrangören, polisen och statsvetare förhåller sig till synes torrt och teoretiskt till att det råder yttrandefrihet i Sverige och att demokratin ska vara tolerant. Även nazister måste få uttrycka sina åsikter ”annars befinner vi oss på ett sluttande plan”, menar statsvetaren Peter Esaiasson.

Jag blir varken klokare eller lugnare av sådana besked. Är det inte så att att respekten för alla människors lika värde är själva grunden för en fungerande demokrati? Var finns respekten för allas lika värde när en nazistisk och antisemitisk rörelse som NMR erbjuds fysiskt utrymme i Almedalen och på Bokmässan (via Fria Tider)? Är inte det att befinna sig på ett sluttande plan?

Det är Sofia Mirjamsdotter, skribent på ledarsidan i Sundsvalls tidning, som lyckas förklara för mig vad det är som pågår. Hon börjar med att klargöra att yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Det innebär att du ska vara fri att uttrycka dina åsikter offentligt utan att riskera att straffas av staten (staten är också skyldig att se till att ingen annan tar sig rätten att straffa dig). Yttrandefrihet är till exempel rätten för ett politiskt parti att hålla torgmöte. Yttrandefrihet är också rätten att ifrågasätta andras åsikter. Yttrandefrihet ger dock inte någon person rätten att kränka eller förtala en annan person eller grupp av människor. I Sverige får du alltså vara nazist och som sådan ha yttrandefrihet och rätt att arrangera torgmöten – men du har inte rätt att stå oemotsagd.

Att det offentliga rummet i yttrandefrihetens namn måste vara tillgängligt betyder inte att ett arrangemang som Almedalsveckan eller Bokmässan måste vara det. Civilsamhället och näringslivet är inte skyldiga att öppna sina rum för vem som helst – yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att bli lyssnad på, påpekar Mirjamsdotter. Att som arrangör för Almedalen hänvisa till yttrandefriheten när NMR bjuds in är att missta yttrandefrihet för rätten att tvinga andra att lyssna, eller rätten att få uttala sina åsikter på vilken arena som helst.

Att säga nej till nazisters medverkan i Almedalen eller på Bokmässan är alltså inte lika med att inskränka yttrandefriheten – ”det är att markera mot demokratifientlighet och personer som gärna vill begränsa yttrandefrihet, genom våld om så krävs. Det är att stå upp till försvar för yttrandefrihet och demokrati”, skriver Mirjamsdotter. Jag skulle vilja lägga till att det också är att manifestera en respekt för alla människors lika värde (såsom det står uttryckt i Grundlagen, Regeringsformen 1 kap 2§).

Demokrati utan mänskliga rättigheter är livsfarligt för den som inte tillåts ingå i gemenskapen. Att stå upp för mänskliga rättigheter i ord men aldrig i handling bidrar till att vi rutschar allt snabbare på det sluttande plan av normalisering av rasism och högerextremism som pågår i Sverige.

/Gabriella

Nu är det viktigare än någonsin att prata om mänskliga rättigheter

/0 Kommentarer/i , /av

2017-04-08
Jag satt och skrev på en bloggtext med arbetsnamnet Hur ska vi prata om mänskliga rättigheter? (för att de ska bli begripliga) när jag hörde på radio att en lastbil kört i vansinnesfart på Drottninggatan i centrala Stockholm och mejat ner människor. Jag stirrade på min text. Jag blev tom inombords. Jag lyssnade på radio, tittade på TV. Gastkramande, ångestframkallande röster och bilder.

Men så småningom framträdde något annat. Människor som hjälpte varandra, polis på plats, ambulans, sjukhus som omedelbart gick upp i beredskap. Svenskar med olika bakgrund och tro, födda här eller i annat land, gav varandra stöd och skydd och stod tillsammans upp mot skräcken som terrorn sprider. ”Vi tar hand om varandra”, sa Hans Bruun, terrorforskare, i en intervju på radio.

Och plötsligt har jag hittat tillbaka till min bloggtext. Själva kärnan i de mänskliga rättigheterna ligger i att handla gentemot varandra i en anda av gemenskap, med respekt för varandras olikhet i hudfärg, språk och religion. Precis det som händer efter terrordådet. Vi måste ta vara på det ”vi” som Hans Bruun talar om i radion.

Vi måste fånga det här tillfället att börja samtala med varandra om den gemensamma värdegrund vi står på, oavsett med vilken dialekt eller brytning vi uttrycker den. Vi måste prata med och lyssna på varandra med avsikt att nå fram till ömsesidig förståelse och respekt. Frigöra tid och resurser för möten mellan människor. På det sättet kan vi göra mänskliga rättigheter till något konkret i vardagen också imorgon och nästa vecka och för framtiden.
/Gabriella

Några ord om mänsklig värdighet

/0 Kommentarer/i , /av

2017-03-27
Jag var på Folkoperan häromdagen och såg Förklädd Gud. Det är en föreställning där en grupp EU-migranter deltar, på scen och i filmade inslag. Från att vara en anonym grupp ”tiggare” som alltid rör upp motstridiga känslor framträder nu på scenen enskilda individer med känslor, tankar, skratt och tårar. De har var och en erfarenheter som de flesta av oss i publiken inte har varit i närheten av. De är människor och de har rätt till ett värdigt liv. Det har världssamfundet varit överens om sedan andra världskrigets slut då deklarationen om de mänskliga rättigheterna slog fast respekten för mänsklig värdighet (human dignity).

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs med den underförstådda utgångspunkten att människor är medborgare i olika länder och att staten har det yttersta ansvaret att tillförsäkra varje medborgare såväl politiska som sociala rättigheter. Men ytterst handlar det om varje människas värdighet, oavsett etnisk/kulturell tillhörighet och nationalitet. Det innebär att värden såsom integritet, frihet, självkänsla, basal trygghet och ett självständigt levnadsuppehälle måste tillgodoses. Att bli förnekad dessa värden är att bli fråntagen möjligheten att leva ett värdigt liv, skriver Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter.

Är det då rimligt att svenska kommuner under flera år avvisat EU-migranter från boplatser där de själva försökt tillfredsställa sina basala behov? Eftersom kommunen underlåter att tillgodose dessa behov lever migranterna under ovärdiga förhållanden. Med hänvisning till miljölagstiftningen och att boplatsen är en ”sanitär olägenhet” kan sedan kommunen tack vare sin egen underlåtenhet avhysa dem från platsen. Raoul Wallenberginstitutet (RWI) publicerade år 2016 en rapport där de pekar på flera sådana här exempel. Tillgång till rent vatten och fungerande sanitet är grundläggande mänskliga rättigheter som ett samhälle måste erbjuda alla människor som befinner sig i landet, inte bara till vissa i befolkningen, skriver RWI. Det handlar i grunden om att visa respekt för mänsklig värdighet.

Då är det glädjande att i rapporten också läsa om kommuner vars ledning känner respekt för människovärdet och tar ansvar för varje människas rätt till ett värdigt liv. Kommuner som kreativt söker efter lösningar för att tillgodose mänskliga grundläggande behov. Kommuner som tar sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna på fullt allvar.

Arbetar du i en sådan kommun, inom förvaltning, näringsliv eller i en förening? Dina erfarenheter behövs för att motverka det sluttande plan Sverige som samhälle befinner sig på. Hör av dig – vi som arbetar för att respekten för mänsklig värdighet ska genomsyra samhället behöver de goda exemplens makt.
/Gabriella

Nora Eklöv har inte rätt till ett värdigt liv

/0 Kommentarer/i , /av

2017-03-13
Under förra veckan blev jag uppmärksammad i media på Nora Eklövs situation. Nora Eklöv som fått jobbet som generalsekreterare på förbundet Unga Rörelsehindrade, men som i och med flytten från Öland till Stockholm blir av med den assistans hon behöver för att klara av vardagen. Den assistans som Ölands kommun bedömde att hon hade rätt till men som en stadsdelsförvaltning i Stockholm menar att hon inte har rätt till. Rätten att leva självständigt och att delta i samhället. Rätten till ett värdigt liv. Hur är det möjligt?

Jag vet inte var jag ska leta efter svaret. Ligger något av det i den offentliga förvaltningens sociala ingenjörskonst som utvecklades som en kultur i välfärdsstatens framväxt? En social ingenjörskonst i bemärkelsen att statens företrädare genom rationellt tänkande kunde planera, modellera och styra samhället i önskvärd riktning. Det var experterna som visste vad individen behövde. Individen reducerades till ett passivt objekt för statens omsorger istället för att vara ett aktivt subjekt i sitt liv. Det är ett synsätt som ännu lever kvar på många håll.

Finns en del av svaret i socialtjänstlagen, där individen som rättighetsbärare inte syns? Enligt socialtjänstlagen ska staten ”främja människornas” sociala trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det är visserligen ett åtagande, men för det första grumlar formuleringen att social trygghet är en mänsklig rättighet och för det andra att det är en mänsklig rättighet för varje individ. ”Människornas” sociala trygghet leder tanken till gruppen, till majoriteten. Om de flesta har social trygghet är det tillräckligt bra. De svagaste grupperna får finna sig i att leva på marginalen. Det är ett förhållningssätt som saknar rättighetsperspektiv.

Tillsammans med expertkulturen och lagens bokstav kanske beslutet, som fråntar Nora Eklöv rätten att leva ett självständigt liv, påverkas av ett styrsystem som reducerar individen till det antal timmar och minuter hen behöver assistans? Och om dessa timmar och minuter faller utanför beslutsramen så blir det helt enkelt nobben, oavsett vilka konsekvenser det får för individen? I ett sådant system saknar till och med medborgaren i nationalstaten rätten att ha rättigheter när hen inte lever upp till normen för hur en människa ska fungera för att vara till nytta i samhället.

Men Ölands kommun och förvaltningen i Stockholmsstadsdelen fattar helt olika beslut om Nora Eklövs assistans. Det bevisar återigen att det finns utrymme att tolka lagar och navigera inom styrsystem som gör det möjligt att agera utifrån en värdegrund som är baserad på alla människors lika värde och rätt till delaktighet. En värdegrund som gör varje individ till ett aktivt subjekt i samhälle. Tänk om Nora fått vara med i samtalet om hur en fungerande vardag ser ut för henne och tillsammans med socialtjänstens företrädare finna en lösning som hanterar både hennes behov och förvaltningens begränsningar.

Men det ska å andra sidan inte behöva vara Noras och socialtjänstens ansvar att koka soppa på en spik. Förvaltningens begränsningar är inte av naturen givna. Den alltmer krympande budget som tilldelas det allmänna för att ”främja människornas sociala trygghet” är politiskt påverkbar. Samtal behöver därför även föras på samhällsnivå om hur resurser ska fördelas så att de med svagast skydd för sina mänskliga rättigheter inte marginaliseras ytterligare.

Sammanfattningsvis: Arbetssätt behöver förändras för att ett rättighetsperspektiv ska kunna genomsyra den offentliga verksamheten. Det är politikers och chefers skyldighet att påbörja ett samtal med sina medarbetare om värdegrunden och hur den ska tillåts genomsyra verksamheten. Men det är allas vårt ansvar att som samhällsmedlemmar samtala om den värdegrund som ska tillförsäkra också de svagaste grupperna i samhället rätten till ett värdigt liv. Sedan kan vi debattera vilka politiska beslut som krävs för att möjliggöra det.

/Gabriella

Från Corporate Social Responsibility till Human Social Responsibility

/0 Kommentarer/i , /av

2017-03-06
Jag läser en bloggtext av Rachel Hutchisson ( http://npengage.com/social-good/the-era-of-corporate-social-responsibility-is-ending-why-thats-a-good-thing/ ) som vänder på perspektiven när det gäller det begrepp som blivit synonymt med företags sociala ansvar i samhällsutvecklingen – Corporate Social Responsibility (CSR). Hon menar att CSR är ett koncept som begränsar idén om det sociala ansvaret till stora bolag med global räckvidd. Jag googlar på CSR och ser att det verkar stämma: de företag som är medlemmar i till exempel CSR Sweden har namn som Axfood, Danske Bank och E.on. Jag får dessutom upp flera svenska biståndsorganisationer som tar del av storföretagens sociala ansvarskänsla när det gäller sin verksamhet i Syd.

CSR i den här tappningen har visat sig vara begränsande och exkluderande, menar Hutchisson. Hennes poäng är att Corporate Social Responsibility borde gälla alla sorters näringsidkare – inklusive småföretagare, kooperativ och kommunala bolag. Studier visar att människor idag föredrar arbetsgivare med hög svansföring när det gäller socialt ansvar. Varför inte låta medarbetarna vara med och skapa varumärkets sociala profil utifrån deras vilja att ta ansvar, med bäring på den sociala situationen där de bor och verkar? Om vi talar om Human Social Responsibility kan vi låta medarbetarna ta ledningen i att definiera vad det sociala ansvaret innebär i den egna verksamheten, menar Hutchisson.

Hans Rosling pekade på att ojämlikheten idag är större inom länder än mellan länder. Företagens sociala ansvar behöver därför bli ett ansvarstagande inte bara gentemot människor som är marginaliserade i andra länder. Begreppet behöver omfatta en medmänsklighet och vilja att också göra skillnad för de utsatta människor som finns omkring oss där vi bor. En Human Social Responsibility-strategi som får formas utifrån medarbetarnas engagemang i den egna kommunen eller stadsdelen kan dessutom resultera i ett lokalt delat socialt ansvar mellan företag, kommunal förvaltning och civilsamhället.

När jag skrivit såhär långt inser jag plötsligt att det är precis det som har förutsättningar att hända i Tynnered, Göteborg, där jag följeforskar ett arbete som bedrivs av Rädda Barnen. Rädda Barnen har här tagit initiativ till ett lokalt partnerskap baserat på liknande tankar om Human Social Responsibility (utan att kalla det så), med målet att i samverkan mellan lokala företag, kommunal förvaltning och civilsamhället hitta långsiktigt socialt hållbara lösningar inte bara för utan också tillsammans med barn och vuxna som bor i socialt och ekonomiskt marginaliserade bostadsområden.

/Gabriella

En vädjan om medmänsklighet

/0 Kommentarer/i , /av

2017-02-25
Jag läser en debattartikel (ETC 21/2 2017) skriven av Barnrättsbyråns Elin Wernquist och Emma Wennerström. Den handlar om precis det jag skrev om för ett par veckor sedan i min blogg: rätten att ha rättigheter. I artikeln beskrivs hur unga människor från Afghanistan fråntas rätten till en basal överlevnad efter att de bedömts vara 18 år och därmed fått ett utvisningsbeslut – trots att det är en lång process att få till ett återvändande, även om det skulle ske frivilligt.

Det räcker inte med att vara människa för att ha mänskliga rättigheter, skrev jag i min blogg häromveckan. Det bekräftas av Barnrättsbyråns erfarenheter som visar att vi deltar i den mänskliga gemenskapen på statens villkor – trots att det är staten som ska stå som garant för alla människors likhet i värde och rättigheter.

De beslutsfattare inom socialtjänsten som förvägrar ungdomarna från Afghanistan mat och husrum hänvisar till Socialtjänstlagen. Den lagen är i sig inte människofientlig. Men det är den nya migrationspolitiken. Den ”vittrar sönder människor”, skriver Barnrättsbyrån. Inte bara de asylsökande som drabbas av den – den riskerar även att vittra sönder de människor som i sin profession ska tolka och genomföra lagar och förordningar. När två angränsande stadsdelar i Stockholm gör helt olika tolkningar av socialtjänstlagen visar Barnrättsbyrån att det är moraliska ställningstaganden, eller anpassning till vad som uppfattas vara politikernas vilja, som styr hur den svenska lagstiftningen implementeras.

I ett allt hårdare samhällsklimat krävs det mod att stå upp för mänsklig värdighet. Det är uppenbart att de som har ansvar för besluten inom socialtjänsten har möjlighet att välja mellan en exkluderande och en inkluderande tolkning av lagen. Om lagen inte i sig räcker till för att tillerkänna alla människor rätten till liv och överlevnad finns inget annat att göra än att vädja till beslutsfattares medmänsklighet och humanism.
/Gabriella

”Mänskliga rättigheter” – från abstrakt begrepp till konkret handling i offentlig förvaltning

/0 Kommentarer/i , /av

2017-02-20
Svensk författning ska tolkas i enlighet med den anda som kommer till uttryck i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Kärnan i dessa konventioner ligger i principerna om alla människors lika värde, det vill säga att ingen får diskrimineras, samt rätten till delaktighet i frågor som rör ens liv och vardag (när det gäller barnets rättigheter tillkommer principerna om barnets bästa och barnets rätt att utvecklas till sin fulla potential). Dessa principer ska vara vägledande för ett rättighetsbaserat arbets- och förhållningssätt i offentlig verksamhet, oavsett om en arbetar med jämställdhetsfrågor, minoriteters rättigheter, funktionsvariation, barns rättigheter eller för ökad mångfald och delaktighet bland brukare och besökare. Det låter ju bra, men abstrakt. Vad innebär det egentligen?

Principerna om alla människors lika värde och rätt till delaktighet utgör en värdegrund som faktiskt är självklar för många i handling – till exempel genom att i verksamheten vara uppmärksam på människors olikhet i bakgrund och förutsättningar, eller när de som berörs bjuds in att vara delaktiga och ha inflytande i processen med att utveckla och förbättra en verksamhet. Dessa handlingar sker ofta utan att bli klädda i termer av mänskliga rättigheter eller ett rättighetsbaserat arbetssätt. Här görs mänskliga rättigheter i vardagen. Här blir de konkreta.

Mänskliga rättigheter är ett begrepp som lätt för tankarna till något abstrakt ’annat’ som äger rum någon annanstans och som i bästa fall bockas av som en utbildnings(halv-)dag för medarbetare. Samtidigt talar många kommuner om just mångfald och delaktighet som viktiga värdeord i den offentliga förvaltningen – utan att göra kopplingen till mänskliga rättigheter.

Jag tror att det är nödvändigt att bli medveten om att det faktiskt handlar om respekt för mänskliga rättigheter när mångfald och delaktighet lyfts fram som värdegrund. I ett alltmer heterogent och splittrat samhälle ökar risken för att människor med olika bakgrunder inte möts i vardagen. Den vardag som är normal och självklar för den välutbildade medelklass som vanligtvis är anställd i offentlig förvaltning, är inte normal och självklar för alla. Ett okritiskt förhållningssätt riskerar att diskriminera den som faller utanför normen. Vad händer då med ’den självklara’ principen om alla människors lika värde?

Därför måste mänskliga rättigheter synliggöras i och genomsyra offentlig verksamhet. Det behövs mer än utbildning om innehållet i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Myndigheter och organisationer måste även bjuda in medarbetare till dialoger där normer och värderingar diskuteras utifrån medarbetarnas erfarenhetsbaserade kunskap. Där ska medarbetarna vara med och formulerar vilka utmaningarna är i organisationen och tillsammans utveckla arbetssätt och förhållningssätt som konkret bottnar i respekt för alla människors lika värde och rätt till delaktighet.Genom medskapande dialogprocesser kan mänskliga rättigheter problematiseras och konkretiseras både inom organisationen och i mötet med brukare och besökare. Mänskliga rättigheter går då från abstrakt begrepp till konkret handling – för ökad mångfald och delaktighet i organisationen och i verksamheterna.

/Gabriella

Om rätten att ha rättigheter

/0 Kommentarer/i , /av

2017-02-12
Mänskliga rättigheter betraktas ofta som av naturen givna. Några anser att mänskliga rättigheter bara finns så länge vi pratar om dem. Många menar att mänskliga rättigheter är ”på riktigt” först när det går att utkräva juridiskt ansvar för dem.

Med frågan om vem som har rätt till rättigheter, med utgångspunkt i statslösas situation, satte filosofen Hanna Arendt under åren efter andra världskrigets slut fingret på det som återigen blivit synligt i samhället: att det inte räcker med att vara människa för att ha mänskliga rättigheter. Internationella konventioner säger å ena sidan att människan har inneboende rättigheter i egenskap av att vara människa, å andra sidan förutsätts människan vara medborgare i ett land för att bli full rättighetsbärare. Migranter och flyktingar som idag rör sig mellan länder och regioner tillerkänns utifrån denna logik inte fullt människovärde. I Sverige är det upp till politiker och beslutsfattare inom offentlig förvaltning att bestämma vem som får delta i den mänskliga gemenskapen inom landets gränser.

När politikerna i Stockholm och Malmö under vårvintern 2015 fattade beslut om hur kallt det fick vara innan de blev skyldiga att tillförsäkra människor som saknar bostad möjligheten att sova inomhus, landade beslutet i Stockholm på minus sju grader och i Malmö på minus fem. Senare samma år bestämde sig Sveriges regering för att strunta i att respektera rätten att söka en fristad för människor som flyr undan krig, förföljelse och omänsklig behandling. Leif Eriksson frågar sig i en rapport om EU-migranters sociala situation (Mistra Urban Futures Report 2015:9) hur nära döden vi måste komma ”för att den politiska makten i sin godhet ska hjälpa oss”. Det är i tider av kris som mänskliga rättigheter hotas. Det är då en grundmurad respekt för mänskliga rättigheter är som mest nödvändig, skriver Elisabeth Abiri, ordförande i den tidigare Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det är dit vi har kommit nu.

Mänskliga rättigheter finns i skärningspunkten mellan juridik, politik och etik. Det innebär att ansvarsutkrävning måste vara möjligt för att rättigheter ska vara ”på riktigt”. Men det är i tolkning av lagar och förordningar, det vill säga i politiken, som mänskligheten framträder. Tolkning görs inte bara av jurister och domstolar utan av var och en av oss i vår yrkesmässiga utövning. Basen för den tolkningen måste vara den etiska och moraliska värdegrund som återfinns i principerna om alla människors lika värde och rätt till delaktighet i frågor som rör dem.

När politiken svajar vilar ansvaret på aktörer inom civilsamhället, media och akademin att prata om mänskliga rättigheter för att de ska fortsätta att finnas. Slutar vi prata om mänskliga rättigheter hjälper det inte att tro på att de är av naturen givna. Om vi inte pratar om dem riskerar vi att förlora kontakten med själva idén om mänsklig värdighet.

/Gabriella

Påverkar den västerländska synen på barndom åldersbedömningen av ensamkommande?

/0 Kommentarer/i , /av

2017-02-03
På sin hemsida vänder sig Migrationsverket till den asylsökande och förklarar att om ”din ålder inte verkar stämma, håller personalen först ett samtal med dig om hur gammal du är… Om handläggaren bedömer att du är äldre eller yngre än du har sagt, ändrar handläggaren din ålder i Migrationsverkets databas.” Den asylsökande erbjuds därefter medicinsk åldersbedömning – en åldersbedömning som vetenskapen säger har en felmarginal på upp till fyra år. Om den asylsökande nekar till en medicinsk åldersbedömning anses det som ett medgivande till att vara över 18 och handläggarens åldersbedömning gäller. Moment 22.

”Barnet” definieras i västerländsk tradition i förhållande till vad det inte är – det vill säga vuxen. Sociologisk barndomsforskning har påvisat hur barnet traditionellt betraktas som en ”human becoming” och som sådan ansvarslös, irrationell och opålitlig – i kontrast till vuxna ”human beings”, som är ansvarstagande, rationella och dugliga samhällsmedlemmar. Men traditionen säger också att barnet är oskyldigt, ett oskrivet blad, ett skyddsbehövande objekt för vuxnas omsorger. I synnerhet det barn som växer upp enligt normen för en trygg familj och håller sig på barndomens arenor: i hemmet, i skolan och av vuxna organiserade fritidsaktiviteter. Barn som faller utanför denna norm tenderar snarare att betraktas som hotfulla.

Många forskningsstudier har visat att migrationshandläggares föreställning om hur barn är och hur barndomen ser ut styr bedömningen av ett barns asylskäl. Jacqueline Bhabha menar i en amerikansk studie att synen på barnet som ett oskyldigt offer för vuxnas handlingar är vanlig. Ett barn som söker asyl utifrån egna, politiska skäl misstänkliggörs – kan detta verkligen vara ett barn? Konsekvensen blir att det barn som framstår som ett passivt och oskyldigt offer har större chans till framgång i asylprocessen än det politiskt aktiva barnet. En annan studie gjord av Ada Engebrigtsen i Norge pekar på att den västerländska synen på familj (mamma-pappa-barn) styr föreställningen om vad som är i det ensamkommande asylsökande barnets bästa. Det anses i allmänhet vara att skickas hem till mor och far, om det går att hitta dem. Engebrigtsen talar om en kulturblind och kontextlös beslutsprocess.

Jag hoppas att det nu forskas på hur migrationshandläggare går tillväga i de samtal som ligger till grund för åldersbedömning av ensamkommande, asylsökande barn som inte kan styrka sin ålder. Den ovan nämnda forskningen (det finns mycket mer, bland annat i underlaget till barnrättighetsutredningen SOU 2016:19) pekar på risken för att en västerländsk syn på barn och barndom styr många handläggares beslut även när det gäller åldersbedömning. Ensamkommande ungdomar har erfarenheter som en svensk ung människa aldrig varit i närheten av. De har, på grund av dessa erfarenheter, utvecklat en mognadsgrad som inte går att jämföra med en svensk tonårings – som i sin tur tyngs under den i det svenska samhället förhärskande synen på ungdomar som omogna och oansvariga.

Den kulturblinda och kontextlösa bedömningen innebär alltid en tolkning som utgår från den egna kulturen och den egna kontexten. Den tolkningen riskerar att leda fram till slutsatsen att den asylsökande ensamkommande sextonåringen verkar alltför vuxen och omöjligen kan anses ha den ålder hen uppger. Det här är ett exempel på vad som kan hända när barnkonventionens vägledande principer inte hanteras som en helhet i förhållande till barnets rättigheter (se mer i videoklippet på min hemsida).

/Gabriella

Synen på demokrati påverkar barns och ungas rätt till delaktighet

/0 Kommentarer/i , /av

2017-01-27
Tomas Englund, professor i pedagogik, beskriver två dominerande uppfattningar om demokratins funktion: den funktionalistiska och den normativa demokratiuppfattningen. I den funktionalistiska uppfattningen betraktas demokratin främst som ett medel att fatta beslut (genom allmänna val, politisk organisering med mera). Den normativa demokratiuppfattningen utgår istället från människors jämlika möjlighet att vara delaktiga i beslutsfattande. Här blir demokratin ett mål i sig, inte ett medel. En skulle kunna säga att den funktionalistiska synen har ett ovanifrånperspektiv medan den normativa synen har ett underifrånperspektiv i synen på demokrati.

Ovanifrånperspektivet leder till att statsvetare sällan intresserar sig för barns och ungdomars politiska deltagande förrän de närmar sig åldern för rätten att rösta vid allmänna val. Ovanifrånperspektivet reducerar demokrati till ett ämne i skolan som elever ska lära sig. Barn och unga erbjuds också att lära sig om demokrati genom att efterhärma formerna för beslutsfattande i den representativa demokratin. Därför finns det elevråd i skolan och ungdomsråd i kommunen.

Att det egentliga syftet med elev- och ungdomsråd är att de ska vara lärande och inte forum för delaktighet avslöjas genom att barns och ungas idéer och åsikter i allmänhet inte tas i beaktande av de vuxna som har makt över besluten, om de över huvud taget ges möjlighet att diskutera annat än frågor som bara på marginalen har betydelse i vardagen. Demokratiutredningen (SOU 2016:5) pekar dessutom på att ungdomar med utländsk bakgrund och ungdomar från socioekonomiskt svaga förhållanden är underrepresenterade i kommunala ungdomsråd, medan ungdomar med välutbildade föräldrar är överrepresenterade. Därmed förstärks en redan existerande ojämlikhet mellan röststarka och röstsvaga grupper i samhället i ungdomsråden.

Det är mot bakgrund av detta som jag tror att sänkt rösträttsålder är ett slag i luften, om den inte samtidigt tar avstamp i en normativ demokratisyn och ägnar uppmärksamhet åt barns och ungas reella möjlighet till delaktighet i frågor som berör dem (en uppmärksamhet som ett demokratiskt samhälle behöver ägna alla grupper som är röstsvaga och vars perspektiv inte kommer fram i beslutsprocesser). Den kräver också en medvetenhet om att gruppen ”barn och unga” inte är en homogen grupp med samma erfarenheter, förutsättningar och möjligheter till delaktighet i frågor som berör vardagen.

/Gabriella